LITE TANKAR OM KROPP
Jag insåg en sak i morse, när jag som vanligt yrade runt spritt språngande näck i mitt rum för att hitta kläder för dagen, och gick förbi spegeln. Jag stod framför spegeln och insåg att jag utan att jag ens märkt det, accepterat min kropp. Jag stirrade inte på mig själv i spegeln för att gräma mig själv över brister, jag såg min kropp bara. Så som jag är.
Självklart finns det fortfarande saker som hade kunnat förbättrats, en de kan bara förbättras om jag 1. Gör en skönhetsoperation. 2. Tränar och äter supernyttigt.
För det första har jag inga pengar eller lust att fixa en skönhetsoperation (dessutom är jag livrädd för nålar). För det andra har jag ingen lust eller motivation till att träna. Så undermedvetet måste jag ha accepterat hur jag ser ut. Vad är det för mening att klaga om man ändå inte gör något åt det?
Självklart spelar det en stor roll att jag har en pojkvän som varje dag berättar för mig hur fin jag är, men det viktigaste är ändå att jag själv har börjat se det. Jag menar, det måste ju vara något bra med mig (och min kropp som bonus) om världens bästa man älskar mig?
Jag har fått höra att jag är mullig, ful, bilring, celluliter etc, och det har varit svårt att ta sig förbi. Jag har fortfarande mina downs ibland, när jag plötsligt tänker hur ful jag är. Men för det mesta så tittar jag på min kropp och gillar det jag ser. Jag är inte mullig, jag är kurvig.
// En kvinna som inte tänker låta dumma tankar förstöra hennes kropp.
Kommentarer
Trackback
