Att ha distansförhållande är svårt, det vet jag efter att ha haft det i fem månader nu.. Men det är värt det om man har det med rätt person. Jag vet att jag aldrig är ensam, att han tänker på mig, att han längtar efter mig, och det är en väldigt fin känsla. Ännu finare att jag gör exakt likadant.

Man får inte heller glömma att i ordet distansförhållande finns ordet förhållande. Bara för att man har ett avstånd emellan betyder inte det att man inte har varandra eller att man inte är tillsammans. Istället för att man kan överraska med middag och bio, kan man överraska med ett fint mail eller varför inte med en bild där man känner sig extra fin. Det handlar fortfarande om de små sakerna. Och bara för att pojkvännen/flickvännen inte är i närheten är man verkligen inte fri att tänja på en del gränser (som en viss person gjort jag känt här vilket är anledningen att jag tar upp punkten) om inte båda är med på det. Trots avstånd måste man fortfarande ge och ta, respektera varandra och lita på varandra.

Ja nu låter jag som värsta relationsexperten, och det är jag verkligen inte. Detta är mitt första riktiga förhållande, och jag är inte perfekt. Men jag har lärt mig mycket.

Och de stunder när man äntligen får träffas.. de blir extra speciella <3

// Tjejen som sover i sin pojkväns tröja, i halsbandet hon fått av honom.