Det hände på metron. En man spelar gitarr och sjunger (vilket förövrigt kommer bli vår sång som ska spelas på bröllopet) och när han slutat sjunga går han fram till mig och mannen bredvid mig (en stor, svart man). Frågar honom om jag är hans fästmö.

"Ja" svarar mannen och nickar!!

Gitarrmannen spricker upp i ett stort leende och gratulerar min fästman till att ha lyckats fånga en sådan vacker och fin fästmö. (Här rodnar jag lite eller mycket på grund av situationen och komplimangerna).

Min fästman ler skuldmedvetet mot mig och rycker på axlarna. Sen skiljdes vi åt.

MEN DET ÄR HAN OCH JAAAG. Förlåt Axel, men det är så det är.